MER NOVELLER

MANNEN SOM GICK TILL BOTTEN MED HÅRBOTTEN

 

Morgonens första solstrålar kom just in genom det öppna

fönstret, för det varmt och fuktigt.

Det var en av dessa morgnar som började som vanligt.

Mannen hällde i vatten i kaffebryggaren och tog fyra skopor

av kaffet. Gick sedan vidare till toaletten, där han tvättade av sig

nattens demoner.

- Man kan nästan se hur de rinner ner i avloppet, tänkte mannen.

Men det finns demoner på dagen också. Något  rättvisa ska det väl vara.

Kaffet smakade som vanligt beskt och hemskt, men det var nästan

en överlevnadsprocess, för att orka med dagen.

Efter ha druckit kaffe och tagit den där hårda mackan, var han

snart redo för dagen.

Men det fodrades att han borstade tänderna och tvättade sig lite.

- Jag får nog köpa mig lite mjällschampo, tänkte han.

Det hade börjat klia i hårbotten och det var väl för att han använde så

mycket hår gelé.

- Man får faktiskt lida pin för att bli fin. Ett gammalt och beprövat uttryck.

När han satte sig i bilen var det som en bakugn. För solen hade alla

redan värmt upp den till bakningstemperatur.

Han vevade ner rutan, startade bilen och körde i väg mot sitt arbete.

 

Nu satt han i en stor sopbil med en kompis i framsätet.

- Det är ett djäkla spring sa han. Att vara sopgubbe är då ingen höjdare!

- Ja, men det är väl ett jobb som det mesta, svarade kompisen.

Kepsen satt hårt om håret och han tog av sig den gång på gång för att klia

sig i huvudet.

- Har du fått känning av att sågspånen kommer fram där uppe, sa kompisen

spydigt?

- Kanske det, men det kliar ganska så mycket, det är väl det här dammet

vi utsätts för?

Dagen blev ett kämpande och svettpärlorna riktigt glimmande på hans panna.

Det var keps av, det var keps på. Lite militäriskt så där. Ett , två tre keps av.

Rafsa! Ett, två, tre keps på.

Det var skönt att få komma hen och duscha av sig och ta sig en kall öl.

Han hade köpt mjällschampo och till och med lyxat till det så han köpte

en flaska balsam också.

- Nu ska väl de förbaskade mjällen inte besvära mig mer. Men det stod på

flaskan att det skulle ta några dagar.

Han la sig i soffan och tittade på tv. Där var det ett reklamavbrott som visade

resor till avlägsna destinationer.

- Nej. Nu vill jag inte åka dit för det är tillräckligt varmt här.

- Jag har ju varit i Ghana denna vintern och det var ju skönt som bara den.

Men värme kan man också få för mycket av. Kanske det har att göra med

att jag är ingen afrikan?

Han mindes tillbaka på den resan som hade varit äventyrligt. Inte bara

bad och sprit.

Nej, han blev faktiskt inbjuden av en afrikan att tillbringa en natt i deras

primitiva bostäder. Vilket bestod av en hydda med palmblad och

väggarna var av torkad lera.

Gästvänligheten var inte att ta fel på och han fick mycket varierat att

äta. En del av kosten bestod av majsgröt och grönsaker. Men det festades

också på orm.

- Ja, för all del det var inte alls så dumt tänkte han. Smakade lite åt kyckling

faktiskt.

Natten där hade bjudit på många olika ljud. En kanonad av ljud som han

inte var van vid.

- Men det klart man ligger ju inte mitt i Afrika var dag, tänkte han.

Den äventyrliga natten hade satt sig på pränt riktigt.

- Vi har det då bra i våra bostäder med alla bekvämligheter.

Men ändå verkade de mer nöjda än vad vi är här!

Dagen därpå skulle han vara med på en jakt utav en antilop.

Han fick till och med klä på sig som en riktig jägare och han fick ett

spjut i handen.

Dansen var han inte bra på men han försökte vara med i dessa

virvlande takter.

Jakten var väl en succé för de andra men inte för han.

- Nej, jag skulle inte bli en bra jägare, åtminstone inte med ett skynke

över magen och ett spjut i handen, tänkte han.

Han kände sig trött efter dagens arbete och slumrade till och från när

han strötittade på programmen på tv.

 

Han vaknade och kände sig stel för han hade legat och somnat på soffan.

Som i en dimma gick han och lade sig.

Morgonen därpå var der samma procedur, kaffet, toalettbesök, borta tänderna

och iväg.

Det var lite svalare idag och han tyckte det var väldigt skönt faktiskt.

-  Ja, jag är ju ganska så trött för jag har varit ute och jagat antilop i natt.

Kompisen stirrade på honom, men sa inget.

Det var sopor av alla dess slag och människor har en förmåga att kunna

definiera sopor som sopor.

Hushållssopor, jovisst det kanske det också var!

- Vet du vad jag ska göra idag, sa mannen?

- Nej. Det vet jag inte svarade kompisen.

- Jag ska ta mig sjutton gå och klippa av mig det här långa håret.

- Har du blivit helt galen, vill du inte längre bli en Hårfager?

- Nej, jag har tröttnat på det i den här värmen.

 

Sagt och gjort så gick mannen till frisören.

- Det ska bli sköt att bli av med håret, tänkte han och sa det nästan

högt.

Frisören uppsnappade detta och undrade.

- Ska vi ta det kort eller hur vill du ha det?

- Kort utav bara den sa, mannen!

Frisören började att klippa av mannens långa hår. Han hade kommit till häften

när plötsligt mannen sa i ångest.

- Jag känner mig inte bra. Inte alls bra!

Han skulle gå upp ifrån frisörsstolen men trillade ned på golvet

Ambulans tillkallades och de körde honom till lasarettet på

sirenerna på.

Två dagar senare tänkte frisören.

- Jag måste ringa och fråga hur det gick med honom.

Sköterskan i luren rapporterade.

- Mannen har faktiskt avlidit!

- Jaså, svarade frisören, var det hjärtinfarkt?

- Nej, de hittade en hel hjord av giftspindlar i mannens hårbotten.

Det var det han dog av.

- Det var hårresande sa frisören och lade på luren

 

SORGENS LJUD- DEN HÖRS INTE 

 

Dörren öppnades och hemmets föreståndare kom in.

Fru Elding satt med två pojkar på en bänk och man såg i deras ögon

att något stort var på gång.

Strandmark började med att säga:

- Vi har samlats här i dag för att på något sätt göra så pojkarna får ett hem.

De potentiella fosterföräldrarna var där.

- Jag tycker det är fina pojkar sa Strandmark, eller vad säger du fru Elding?

Hon svarade med en liten ängslig stämma.

- Jo, visst är de det.

Mamman till de påtänka fosterföräldrarna sa:

- Vad heter ni för något?

Den äldste av pojkarna reste sig upp och sa:

- Jag heter Bengt och min lillebror heter Evert.

Mamman fortsatte:

- Kan han inte prata för sig själv?

- Jo. då men han är lite blyg.

Just då reste sig fru Elding och med en stark stämma sa hon.

- Han har det lite svårt med talet men han kommer att bli bra!

- Vid de här tiderna fortsatte fruns man. Det är i alla fall 1933 och läkarna måste

väl ha undersökt pojken?

Strandmark sa:

- Absolut och de hittade inget fel på pojken.

- Vi kan tänka oss att adoptera  Bengt för det skulle inte vara rätt att adoptera Evert

för då blir det mycket mer arbete för min fru.

Fru Elding kunde nu inte sitta där och inte säga något.

- Snälla Strandmark pojkarna har ju bara varandra. Om de skils åt kommer båda att bli mycket ledsna.

- Vi kan inte ta hänsyn till en pojke, utan hemmets policy är ju att hitta hem åt de

barn som är här.

Om det går bra så kan ni hämta Bengt inom en vecka. Då är allt pappersarbete klart.

Paret svarade att det skulle gå bra.

Strandmark sa till fru Elding:

- Du kan ta pojkarna till deras rum.

Fru Elding tog tag i pojkarna och med tunga steg gick hon mot dörren.

Korridoren verkade länge nu än vad den hade varit innan.

Pojkarna gick in till sitt rum och fru Elding stängde dörren.

 

Svante som bodde långt in i skogen hade varit i lanthandeln och köpt sig

en påse te. Han muttrade lite för sig själv.

- Tänk att lite te ska kosta 17 öre.

När han kom hem så sa han tydligt och högt.

- Hej, Signe nu är jag hemma.

Han satte kannan på vedspisen för han skulle göra sig te, för han hade bakat

kanel skorpor innan.

Han pratade med Signe och sa:

- Det är verkligen skönt att få komma hem. Man känner sig välkommen här.

Han tog upp ett fotografi på Signe och putsade glaset verkligen kärleksfullt.

Han sa igen:

- Det är verkligen skönt att få komma hem.

Kvällen närmade sig och det började att regna. Plötsligt hörde han något där ute.

Han öppnade dörren att tittade sig omkring men det tycktes inte vara någon där.

Han stängde dörren och gick in igen.

Veden var slut så han var faktiskt tvungen att gå ut i vedboden och hämta lite ved.

- Inget bra väder alls muttrade han när han förde klykan åt sidan.

Veden var fint staplad så han kunde bara ta för sig, ner i vedkorgen.

När han tittade lite längre fram i vedboden såg han pojkarna.

Där satt de genomvåta och mycket rädda.

- Hej på er sa Svante, får jag besök så här på kvällningen. Men här kan ni inte sitta för

då får nu lunginflammation. Utan jag har kokat te och jag har kanel skorpor om ni vill ha.

Pojkarna var fortfarande mycket försiktiga.

- Ja, sa Svante jag låser inte dörren om ni vill komma är ni välkomna.

Svante han gick till boningshuset och steg in i värmen.

När han satt och drack sitt te, hördes det ett ljud från dörren och där stod pojkarna.

- Jaså, sa Svante ni vill i alla fall smaka på mina kanel skorpor?

 

Pojkarna lät sig väl smaka och till sist kom frågan av Svante:

- Vad gör ni här i detta busvädret? Vi är bara på väg till våran faster, sa Bengt.

- Jaha, sa Svante ni är på resande fot så att säga?

Ja, men i detta vädret kommer ni inte långt. Utan ni kan stanna här över natten så kan ni fortsätta i morgon?

När Svante stoppade om pojkarna tänkte han.

- Föräldrarna till dessa pojkar måste vara mycket oroliga.

På morgonen hade Svante satt dem i arbete att hämta lite ägg ifrån hönshuset så de kunde få en stadig frukost.

Svante sa till pojkarna

- Man måste ju ha lite i krävan om man ska gå en bra bit.

Bengt tittade med ledsna ögon på Svante och då förstod han att det var inte som pojken hade sagt.

Bengt sa med gråten i halsen

- Ingen vill ha oss båda, för Evert kan inte prata så bra. De vill skicka mig till en familj

utan Evert, min lillebror.

Svante han la armen om Bengt och tröstade honom och sa.

- Kan de vara så hjärtlösa?

- Ja, snyftade Bengt medan tårarna rann.

- Då gör vi så här att ni få stanna här ett tag medan jag få tänka ut vad vi ska göra.

Blir det bra?

Bengt och Evert sken upp och Bengt nickade glatt och Evert gjorde likadant.

 

De följande dagarna var Svante en människa som lekte med dem och uppmuntrade dem när de hade varit duktiga.

Svante hade berättat för den att hans älskade fru Signe hade gott bort och han tyckte att allt var hemskt.

När pojkarna nu hade kommit levde han upp liksom på nytt. Han blev som en pojke han med.

Efter två veckor var pojkarna riktigt hemstadda där och de fick mycket kärlek och förståelse av Svante.

- I morgon sa Svante går vi och fiskar.

Båda pojkarna tyckte detta var en bra idé.

När de satt med sina spön och tittade på flötet sa Bengt.

- Hur länge tar det innan det nappar?

- Ja, det vet jag inte, men du ska väl inte gå någonstans?

- Nej, det ska jag inte sa Bengt, men de kan väl skynda sig lite i alla fall.

På hemvägen gick de över en gammal bro den knakade lite och plötsligt brakade

det riktigt. Evert föll i vattnet. Han blev mycket rädd och för första gången skrek han med full hals.

- Svante kom och hjälp mig!

Ingen sa något över denna uppståndelse, men när de kom hem tänkte faktiskt Svante.

- Han pratade ju!

Ju mer tiden gick kom talet mer och mer till Evert.

Svante hade försökt att förklara att chocken kunde ha gjort att Evert hade pratat.

Men det trodde inte Bengt på.

Han trodde mer på att Svante hade varit snäll mot dem och behandlat dem väl.

Svante han sa.

- Visst detta kan vara sorgens ljud när de inte säger något. Det är likadant med mig.

Han berättade att han hade gärna tagit pojkarna som sina, men han var för gammal.

Bengt och Evert blev så småningom adopterad av ett ungt par som älskade dem lika mycket som om dem skulle ha varit deras egna.

Bengt han sa.

- Nu är det inte sorgens ljud utan nu är det glädjens ljud. Tack vare Svante!

Evert sa med klingande stämma.

- Han kommer och hälsa på oss i morgon. Det ska bli mycket roligt!